Om över 100 hönsraser, del 1
Det finns 100-tals olika hönsraser. De härstammar alla på ett eller annat sätt från den vilda djungelhönan (Gallus gallus, som fortfarande springer omkring bland buskar och snår i djungelområdena i Indien och Sydostasien.
Detta är del 1 i en serie av artiklar som handlar om olika hönsraser.
Många av de hönsraser vi ser idag, togs fram för över 100 år sedan i slutet av 1800-talet samt i början av 1900-talet.
Utseendet skiftar, det finns ”vanliga höns” och så finns det höns med fjädrar på fötterna, tofsar på huvudet, med skägg och med långa, korta, lockiga eller ulliga fjädrar. Vissa raser finns i över 20 olika färgvarianter.
Det finns små höns som bara väger runt ett halvkilo och det finns jättestora tuppar som kan bli nästan 1 meter höga och väga upp till 5-6 kilo.
Äggskalens färg varierar från vitt, rosa, beige, brunt, mörkbrunt och ljusgrönt till olivgrönt, beroende på vilken/vilka raser som ligger bakom. ALLA hönor, oavsett ras, värper ägg - oavsett om de går med tupp eller inte och alla ägg går att äta!
Alla våra tamhöns (Gallus gallus domesticus) hör till samma art, vilket innebär att de kan korsa sig med varandra och få fertil avkomma.
För hönornas och tupparnas skull spelar det egentligen ingen roll om din hönsflock består av höns av samma ras eller om du har flera olika hönsraser.
Det hönorna och tupparna bryr sig om, är däremot att det är harmoni i flocken. Tupparna bör även vara i samma storleksklass som hönorna, för annars kan han skada dem när han försöker para sig. Man bör inte heller ha för många tuppar till antalet hönor.
Om du vill läsa mer om hur man skall sköta sina höns, finns det många bra tips och råd i tidningen Höns som hobby.
För att ”skapa lite ordning i hönsflocken” har vi i denna artikelserie grupperat de olika raserna på olika sätt, för att på ett lättöverskådligt sätt visa på likheter och olikheter.
Sammanställningen gör inga anspråk på att vara komplett men i slutet av denna artikel hittar du en omfattande förteckning med över 100 hönsraser som visats på utställning under de senaste åren.
Intresset hos hobbyuppfödarna växlar och periodvis är vissa raser populärare än andra och svårighetsgraden i uppfödningen av raserna varierar.
Därför är det inte alls säkert att du på ett enkelt sätt kan hitta uppfödare av alla de hönsraser som nämns i denna artikel, men det finns många att välja på, så då får du försöka hitta en annan.
Det finns nog inga rashöns som slår värp- eller slakthybriderna när det gäller ägg- och köttproduktion. Men det finns onekligen väldigt många trevliga och vackra hönsraser att välja på som lägger ägg så det räcker till och blir över och som under många år kan stå för både prydnad, produktion och kamratskap i trädgården!
Stora höns eller dvärghöns?
Det grundläggande uppdelningen av de olika hönsraserna är att man skiljer mellan stora höns och dvärghöns.
Stora hönsraser
Stora hönsraser har alltid varit mycket populära. Troligen beror detta ofta på att stora höns ”ger mer” än små höns. Äggen de värper är större och de ger större slaktkroppar.
Men baksidan är att de äter mer foder, kräver mer utrymme och man måste gödsla ut mer.
Dvärghöns
Dvärghönsen är som namnet antyder mindre än de stora hönsraserna.
I slutet av 1800-talet, då många av dagens hönsraser avlades fram för produktion och inte minst för utställning, benämns dvärghöns i litteraturen mer som odefinierade ”sporthöns” eller som ”barnens höns”. Senare blev dock uppfattningen en helt annan...
I en bit in på början av 1900-talet blev det nämligen "annat ljud i skällan", eftersom höns i liten storlek har flera fördelar, bl a att de värper ägg som är relativt stora i förhållandevis till hönans storlek, de kräver mindre utrymme och framför allt äter de mindre foder!
Den sistnämnda egenskapen har varit extra viktig under orostider. T ex gick de Moderna Engelska dvärgstridshöns som väger runt halvkilot om de stora Moderna Engelska stridshönsen (som mäter nästan en meter i höjd) med hästlängder i popularitet under 1:a och 2:a världskriget, av den enkla orsaken att det inte gick att få fram foder till stora höns.
Små höns passar som sagt mycket bra när utrymmet är begränsat och därför har t ex raserna Dvärgwyandotte, Holländsk dvärg och Dvärgkochin blivit väldigt populära och de finns i nästan alla möjliga färgvarianter.
Dvärghönsen delas i sin tur in i två grupper:
Egentliga dvärghöns, vilka även benämns Urdvärgar samt Fördvärgade raser
Egentliga dvärghöns / Urdvärgar
Raserna inom denna grupp finns endast i dvärgform och har ingen motsvarighet i stor ras.
Exempel ur denna grupp är:
Antwerpen Skägghöns, Ardenner Kahlhuhn, Bantam, Benbefjädrad dvärg (hette tidigare Mille Fleur), Chabo, Dvärgkochin, Holländsk dvärg, Sebright, Siamesiska dvärgsilkeshöns, Svensk dvärghöna, Tysk dvärg och Ukkelse.
Fördvärgade raser
Inom denna grupp är dvärghönsens utseende i princip som en mindre kopia av den stora hönsrasen och dvärgformen brukar ha samma namn med tillägget "dvärg".
Dvärgrasen är dock inte ett resultat av att man under lång tid avlat på de minsta individerna av hönsen inom den stora rasen, utan är istället ett resultat av mångårigt avelsarbete, ofta med inkorsning av andra raser, för att få fram en ny stabil ras som utseendemässigt håller samma höga rastypiskhet som djuren i motsvarande stor ras men som är mycket mindre i storlek och med något elegantare utseende med balans och som inte heller skall upplevas som klumpigt.
I en senare del i denna artikelserie presenterar vi en stor sammanställning över fördvärgade hönsraser.
De flesta foton i denna artikelserie är fotade på olika hönsutställningar , det är därför många höns sitter en och en i bur. Hönsen sitter inte i bur i vanliga fall. Men under en utställning som brukar hålla på ca 2-3 dagar sitter de en och en, så att de skall få lugn och ro eftersom de inte känner de andra djuren och så att de inte smittar varandra med ev sjukdomar. När de kommer hem till hönshuset igen, får de komma ut och gå fritt i sin hönsflock igen.
Många hönsraser finns i flera olika färgvarianter, vi har här lagt in foton på en av rasens färger. Det är inte säkert att det är den vanligaste färgen eller att det är den färg du är van att se rasen i.